Ca 20 minuter efter att den här bilden är tagen så bryter jag ihop. Hela min värld rasar och jag bara gråter och gråter.
Det hela har hållt på ett tag, jag suger ju på att vara gravid och även om jag har försökt att bara ta det hela så har jag ju tyvärr ett psyke som inte alltid vill vara lika starkt och tufft som jag själv skulle vilja få mig att framstå.
Idag är den 149 dagar kvar. En jävla massa dagar om man ska vara ärlig och typ två nya årstider att bekanta sig med.
Det hela sker påväg till kalaset som vi skulle på mitt på dan. Isabel somnade i bilen påväg dit och vi bestämmde oss för att köra en sväng för att låta henne vila lite innan hela kalas grejen satte fart. Jag börjar må fruktansvärt illa i bilen. Det är inte så konstigt igentligen för jag är nog den mest åksjuka/sjösjuka människan man kan hitta men vi stannar och jag kan inte kräkas.
Jag vill kräkas. Min kropp vill kräkas men ingenting händer. Mer än att jag sakta känner hur min värld bara blir mindre och mindre.
Efter ett tag så bestämmer vi oss för att åka igen. Jag flyttar fram för att se vägen bättre och sen brister det. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara gravid mer. Jag orkar inte vara ett handikapp och jag orkar inte må dåligt så fort jag är vaken. Jag är för trött. För trött på allt.
Ibland blir det ju sådär och jag har väl i och för sig känt att det var påväg. Det tog alltså 18 veckor och 4 dagar. Vilket känns lite ännu mer som ett slag i magen. Jag borde ha orkat lite längre! Jag som klarar allt?
Det är 149 jävla dagar kvar och jag är så jävla less på allt. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är helt slut och alldeles färdig med att vara gravid nu. Alldeles för mycket färdig jämfört med bebisen som inte ens är halvjäst.
Vi åkte till kalaset sen ändå. Vi stannade till och med i sex timmar och Isabel hade en helt underbar söndag. Jag? Jag är bara så jävla färdig.
