På lördag fyller hon ett. Ett år. ETT HELT ÅR! Är det inte lite galet vad tiden går fort?
Jag vet. Alla sa det när hon kom ”Ta vara på tiden, den går så fort..” Jag ska vara helt ärlig nu. Jag tänkte varenda gång att ah, bullshit. Tiden kan inte gå fortare än vanligt bara för att man fått barn. Och med tanke på att ett helt år aldrig gått särskilt fort när man va utan, så kändes det så avlägset och rent ut sagt – som en fet lögn.
Men nu är vi här. Nästan ett år senare och jag kan inte ens i min vildaste fantasi, förstå hur det gick till. Att det här året turbo-susade förbi alltså. Att hon inte är bäbis längre utan faktiskt ett litet barn. Så ursäkt mig att jag himlade med ögonen när ni pratade ”ta-vara-på-tiden” snack med mig för nästan ett år sen. Jag ber om ursäkt. Jag visste inte bättre.
Vågar inte ens tänka på att hon till och med kommer att bli ännu större (& ännu hemskare, att hon kommer bli äldre dessutom) Vår lilla Isabel.
