Där sitter hon. Mitt allt. Det finaste jag har i min famn och äter banan.
Där sitter hon. Den finaste jag vet. Med rosett i håret som sitter helt på sniskan.
Här sitter vi. Mor och dotter och tycker synd om varandra. Den ena gråter så fort bananen inte smakar som hon vill och den andra är tröttare än tröttast. Där sitter vi. Vi två.
Där sitter vi. Jag och hon. I vår nya soffa, i vårt nya radhus och ingenting kunde igentligen vara bättre.
Där sitter hon. Världens finaste lilla tjej och hon får grina hur mycket hon vill över sin banan. Hon får tycka att livet är jobbigt och hårt ibland. Men här sitter hon. Hos mig och jag skulle inte byta det mot någonting.
Inte ens sömn.
