Jag har på riktigt gråtit lite för mycket den här helgen. Eller ah, förra vecka med men den här helgen tar priset.
Jag har gråtit för att jag känt mig ful. Jag har gråtit för att Andreas inte köpte tillräckligt mycket godis. Jag har gråtit till barnprogrammen. Jag har gråtit över att jag känt mig ensam. Jag har gråtit för att jag bara känt mig ledsen och jag har gråtit för att livet suger.
Men så får man ju inte säga eller hur! Nä, mitt liv suger långt i från på många punkter. Men det suger något djävulskt på just den punkten att jag nästan åter igen är sängliggandes. Allt annat suger ju inte det vet ju jag med. Men du vet hur det blir.
Det är bara så galet lång tid kvar tills den här graviditeten är över. Det är väl det som ställer till det. Att det är fööör långt bort till slutet av eländet. Jag vill inget annat än skruva fram klockan, skynda tiden. Vara framme nu. Men jag vill ju inte göra Isabel större och snabbspola hennes liv, bara min graviditet.
Fina vänner kom och höll mig och Isabel sällskap i går på eftermiddagen. Dom lekte och vi åt alldeles för mycket skräp. Men det var mysigt och än en gång så behövde jag det där. Det där lilla avbrottet i mitt deppande. Lite tid med annat.
Det där är alltså vår framsida. Ja se och häpna! Vi har en framsida med. Värmeböljan tog ju över och efter lunch är det sol på baksidan och nästan omöjligt att överleva värmen så vi fick glatt hänga på framsidan. Den får nog kärlek först nästa år, men den kan glatt vänta.
I morgon hoppas jag att dom ringer från rehab och berättar att min tens maskin har kommit och på tisdag är det äntligen dags för mitt läkarbesök. Inte äntligen kanske, då han inte kan göra något annat än sjukskriva mig. Men skönt att få prata med läkare iaf.
