Det kan vara så himla jobbigt att vara ifrån varandra. Jag vet att jag vissa gånger sitter här efter en utdragen nattning och saknar ihjäl mig efter honom. Våran man. Hennes pappa.
Andreas reser endel i jobbet. Det är inte alls några problem oftast men ibland är det lite jobbigt att bli ”ensamstående” under en period. Jag förstår inte att ensamstående föräldrar orkar. Det finns så många som är det som har nån jäkla superkraft och piffar och donar och grejar och fixar. Jag blir bara trött. Aptrött.
I morgonbitti åker han igen men den här resan är bara drygt ett dygn och vi har han hemma igen sent natten till torsdag. Den bästa sorten! Då hinner man få sin egentid den där första natten som är ganska nyttigt, hinner sakna på dagen dan efter och sen kryper han ner när man lagt sig natten där på. Perfekt egentligen!
Isabel hjälpte flitigt till att packa nu ikväll innan läggdags. Hon är verkligen pappas flicka! Sötnöten, haha.
