Isabelochjag.se – Vi väntar på lillasyster!

Jag tycker att varje dag är ett rent äventyr när det gäller hela ”att uppfostra barn” delen. Oh noo! Hur vågar du?! Tänker ni nu.. Ja du har rätt, jag tänker prata uppfostran. 

Jag vill påstå att både jag och Isabels pappa har en vettig syn på barnuppfostran. Sen att han är en av de snällare personerna i hela universum och att jag kan bli vansinnig som ett brinnande hus på två röda, det är en annan femma. Vi båda vill och stävar efter att uppfostra Isabel.

Ja, du hörde rätt. UPPFOSTRA! 

Det är en jävla skillnad på ett dåligt uppfostrat barn och ett barn som inte är uppfostrat över huvudtaget. Sen vet vi ju alla att smaken är som baken och att din syn på barnuppfostran kanske inte alls är lik min syn på saken. Men i grund och botten så handlar det ju faktiskt om att försöka. 

Tänk va bra, om alla människor skulle ta sig i kragen och åtminstone ge sig fan på att försöka uppfostra sina barn? Hur svårt kan det vara? Att iaf försöka. Man tog på sig ett ansvar tycker jag, som förälder redan den dagen man fick träffa sin ”mini Me” för första gången, att se till att göra det man kan (läs; allt i sin makt) för att lära sitt barn de viktiga sakerna i livet. 

• Hur man pratar och beter sig med och mot folk
• Hur man behandlar sina medmänniskor
• Hur man säger ifrån men också hur man lyssnar
• Hur man ger och tar kritik
• Hur man ber om hjälp
• Hur man hjälper
• Att man delar med sig om man har
• Att alla i grunden är de samma
• Att vi ser olika ut och det spelar ingen jävla roll 
• Att man inte får skada andra människor, djur eller andras ägodelar

Alltså. Listan kan bli så lång. Men någonstans kan man ju börja. Det är inte okej att ge upp för att det inte funkade en dag. Om 468 dagar kanske det gör det, annars kanske du ska TESTA PÅ ETT ANNAT SÄTT? Aldrig ge upp. Aldrig sluta. Det är inte okej.

Jag fasar för att lämna Isabel på förskola till hösten. Nej, inte för att förskolan är en plats där förskollärarna inte hinner göra sitt jobb, utan för att hon kommer att träffa andra barn. 

Isabel träffar andra barn väldigt ofta och det är aldrig något problem med det. Men det är för att jag är bredvid och berättar när någon gör saker som man inte får göra. Och varför man inte får göra det och vad man kan göra i stället. Jag är inte rädd för att hon ska träffa nya barn. Jag är rädd för att det kommer vara era barn, ni som skiter i att ta tag i problemen och väljer att blunda. Det är DET jag är rädd för.

Inte barnen, det borde ju löjligt att vara rädd för barnen. Man kan inte skylla sin egen lathet på sina barn. Och att du inte kan leda en människa på rätt väg i livet utan att kväva dess personlighet är ren och skär bullshit. 

Vi kan väl i alla fall börja med att aldrig ge upp att försöka. Det är det enda jag begär. 

(Och ni som redan gjort det och har ettåringar i norrort kan väl lägga på ett kål och ge allt fram till i augusti. Så slipper vi stå och bråka vid lämning och hämtning, Tack!)