Sen dagen hon föddes har jag på något sätt känt på mig att jag kommer hamna i den där lilla gruppen föräldrar som går steget längre. Som inte nöjer sig. Som liksom inte kan släppa det där kontrollbehovet. Dom där som är lite störiga.
Ni vet dom som lägger sig i. Ifrågasätter och sätter ner foten. Jag har liksom bara gått och väntat på att ska ske.
Idag hände det. Jag har nu officiellt blivit en sån där förälder. En ’jag-vill-vara-med-i-föräldrarföreninge ’ förälder! Nu jävlar ska det engageras, haha. Det här med föräldramöte var spännande. Jag pratar alltid för mycket och framförallt när jag känner att någon borde prata men alla är tysta. Typ som när någon frågar ’någon som undrar något?’ Det är klart nån undrar något. Jag har massor som jag undrar och jag undrar gärna åt er andra med om ni inte orkar.
Jag gillar ändå vår förskola, även om dom skällde på mig för att jag inte namnmärkt strumporna. Jag körde argumentet ’om dom försvinner så gör det inget, jag ser strumpor som förbrukningsvara’ men det gick inte alls hem riktigt. Så jag ger mig. Ska skriva Isabel på alla strumpor jag stöter på här hemma.
Dom hade tagit lite bilder som dom visade i ett bildspel och Isabel såg lycklig ut. Det för mig är det största facit jag kan få. Hon verkar trivas. Jag känner mig vuxen på riktigt nu.
Jag är uppenbarligen inte bara bullmamma, jag är med i föräldrarföreningen också. Den du 😉
