Jag minns när vi väntade Isabel hur vi alltid pratade om hur hon skulle se ut. Det är något med den där spänningen över hur mixen mellan sig själv och den man älskar ska bli. Det känns både roligt och läskigt och det kan det fortfarande göra tycker jag. Man vet ju inte hur ens barn kommer att utvecklas och hur de kommer att se ut om si och så många år. Det är med skräckblandad förtjusning som jag tänker på det.
Jag var helt säker på att Isabel hade för korta armar ett tag. Det var när vi hade varit på ett av de första ultraljuden och bilden vi fick med oss hem visade i mina ögon en liten T Rex dinosaurie och jag kunde inte släppa det på ett bra tag.
Jag antar att det kan bli sådär. Det är ju trots allt en väldigt bisarr upplevelse. Hur underbart det än är. Att det växer något i ens mage.
Tiden gick och sen fick jag för mig att hon hade gomspalt. Det var jag också helt säker på och det berörde mig på ett djupare sätt än hela T Rex delen. Det är klart att jag visste att det inte växte en dinosaurie inuti mig. Men ett litet barn med gomspalt hade ju faktiskt inte varit konstigt. Jag var helt säker. Kanske var det en försvarsmekanism för att i förväg bearbeta läget om det nu hade visat sig att det var så. Jag vet inte, men känslan av att vara så säker på någonting är ganska svårslagen.
Hon hade inte gomspalt.
Det visade ju sig att hon var helt frisk och såg ut precis så som hon borde göra. Helt utan T Rex armar eller annorlunda läppar. En helt vanlig liten tjej, som såklart i våra ögon är det vackraste vi skådat.
Så bra det blev känner jag nu i efterhand. Och inte nog med det. Idag fick vi hem passet som vi har gjort inför Malta. Hon är helt bedårande! Titta!
