Jag skulle vilja påstå att vi har en fungerande uppfostringsstil på Isabel. Även om jag faktiskt inte har den blekaste aning egentligen. Hon är ju trots allt vårt första barn.
För mig är det viktigt att hon får chansen att utvecklas till fullo och lär känna, samt respekterar sig själv minst lika mycket som hon respekterar andra en vacker dag. Jag önskar att hon blir trygg i sitt Jag och att hon kommer våga tänka och tycka fritt.
Jag vill såklart uppfostra henne till att bli en harmonisk och trygg tjej med skinn på näsan! Ja. Lättare sagt än gjort kanske. Jag tror att det är viktigare än någonsin att vi försöker till vårt yttersta att uppfostra våra barn. Vårt samhälle håller på att falla itu. Jag vill kunna känna mig någorlunda säker på att jag har gjort och gör allt i min makt för att bidra till att Isabel kan tackla det på bästa sätt.
Men finns det något svårare än barnuppfostran? Det är samtidigt ett så känsligt ämne att vi knappt vågar diskutera det. Vilket inte alls hjälper vårt samhälle på traven.
Det är svårt att veta hur man ska handskas med en ettåring. Det känns som att hon är så mycket smartare än vad hon ger uttryck för och jag tror mig vara ganska säker på att hon faktiskt förstår mer än vad vi i hennes omgivning vill ta till oss många gånger.
Jag har en ide om att det är viktigt att låta henne försöka att komma på lösningar själv. Låta henne lyckas med saker. För även om hon är ”så liten” så ser jag ju hur hon växer i varje sak hon klarar av på egen hand. Vilket faktiskt är riktigt häftigt att se.
Men en klängig ettåring då? Hur tacklar man en sån på bästa möjliga sätt för att varken dalta eller ignorera?
Jag försöker att ha is i magen.
Jag har alltid pratat mycket med Isabel. Jag försöker att förklara vad vi gör och varför. Jag försöker umgås med henne som om hon var på samma nivå som mig många gånger. Jag försöker bemöta henne som jag vill att hon ska bemöta mig och andra när hon medvetet gör val längre fram i livet.
Vid en grupp där man talade om hur man möter barn och deras känslor som jag deltog i under hösten så påstod dom att man ska berätta att man ser dom och deras känslor.. ”Mamma ser att du blev väldigt ledsen nu för att pappa gick till jobbet och det är okej. Men nu måste vi fortsätta med våran dag..” Eller ”Nu ser jag att du är glad, va roligt att du verkar lycklig idag..” Typ.
Jag tycker att det verkar vettigt och jag försök i den mån jag minns det eller orkar.
Samma sak med gnället. Jag försöker att inte ta upp henne för att hon gnäller. Utan istället prata med henne och berätta varför eller vad jag tycker att vi ska göra istället för att vara tjuriga. Och om jag ska vara ärlig så förstår jag inte hur hon ska kunna bli självständig om jag alltid är där och plockar upp henne när hon inte är nöjd.
Vi hade ett sånt tillfälle idag. Då det faktiskt funkade att ha just ”is i magen” (vilket inte alls alltid funkar och ja, det är klart att jag också tar upp henne ibland bara för att slippa höra det)..
Jag stod och diskade och det kunde verkligen inte skitas i längre då vi höll på att översvämma i smutsiga tallrikar och dylikt. Isabel däremot var både arg och irritera för att jag inte satt bredvid henne när hon lekte själv med sina klossar kommer krympandes och gnäller. Gnäller för att jag ska sluta diska. Inte gnäller för att hon behöver hjälp eller är hungrig eller något sånt. För det är klart att jag såg till att tillfredsställa hennes behov innan jag påbörjade berget av disk. Jag bemötte henne med att berätta att jag ser att hon är upprörd, varför jag var tvungen att diska och sa till henne att hon gärna får sitta och leka där vid mig så att vi kan hålla varandra sällskap. Jag fick gnäll tillbaka. Jag körde på i samma stil och hon gnällde lite varvat med att faktiskt hämta leksaker och knuffa med dom på mina ben. Jag uppmuntrade henne till att leka vid mig och hon kontrar med lite mer gnäll.
Sen mina vänner, händer det där som man inte tror ska hända men som man kämpa på för och ältar gång efter gång för ändå för att hoppet om att det kanske fungerar ändå finns där långt inne. Hon kryper iväg, gnäller lite till, bufflar lite och kommer sen tillbaka med sin snuttis.. OCH LÄGGER SIG PÅ MATTAN SOM JAG STÅR PÅ OCH MYSER. Sen ligger hon där och pratar med både mig och sig själv och jag får faktiskt diska vidare. Vilken unge!
Jag är fortfarande lite förvånad över att det där faktiskt hände. Och jag blev så lycklig i själen att jag turbo diskade lite till. Sen satte jag mig ner bredvid henne och bad om en kram. Sen följde jag med henne till hennes klossar och satt där och höll henne sällskap.
Att ge och att ta. Också oerhört viktigt att inte glömma bort att lära våra små. Vi får inte glömma bort att ge tillbaka.
Jag påstår absolut inte att jag är bäst på det här med uppfostran. För som sagt, jag har inte en blekaste aning om vad som är rätt och fel. Men idag, idag kändes det som vi iaf är på god väg.
Världens bästa Isabel!
