Jag borde egentligen sova. Sova så att jag är pigg och allert tills i morgon, till hennes förskolestart.
Om inte jag hade varit i den sitsen som jag är pga av graviditeten, med foglossningen så hade jag varit på jobbet i morgon som vanligt.
Andreas skulle kört inskolningen och allt det där och jag skulle jobbat. Jag tror att Andreas är lite bättre på att hantera sånt här, mitt mammahjärta säger liksom till mig att hålla henne hårt i min famn för alltid och aldrig låta henne få utsättas för världens grymma karaktärer som gömmer sig bland blommorna. Men jag vet ju bättre än så. Mycket bättre. Men mammahjärtat är ganska svår övertalat. Andreas är lite mer med fötterna på jorden, vilket är tur i dessa lägen.
Nu är det ju inte så, att jag ska gå till jobbet i morgon men det är fortfarande så att Andreas ska köra inskolningen. Dom är ett bra team dom där två.
Jag kommer däremot följa med i morgon. Dom ska vara där en enstaka timme i morgon på förmiddagen. Informationsmötet som skulle haft i maj, blev inställt pga av sjukdommar hit och dit så vi har aldrig ens varit där.
Aldrig gått innanför dörren. Aldrig pratat med dom om vad som gäller. Jag vet liksom inte ens hur det ser ut där inne. Mina fjärilar i magen är större än klimatproblemen som vi handskas med här i världen och dom måste lugnas.
Jag är så nervös som ett litet barn är kvällen innan julafton. Om Isabel är redo? Ja det tvivlar jag inte på. Om Andreas är redo? Ja, han är alltid redo. Om jag är det? Nä.
Nej. Inte på långa vägar. Jag kommer aldrig bli redo. Inte den här gången och inte när hon ska börja i skolan heller. Jag är inte redo för att hon ska bli stor så snabbt. Det gick inte jag med på.
Ah okej. Jag hör hur löjligt det låter. Jag kör gravidkortet – Det är nog hormonernas fel!
Ah, vi säger så.
