Så himla mysigt att kunna sitta och äta sushi med sin egen dotter en helt vanlig tisdag. Det bli mycket roligare för var dag tycker jag, att umgås med henne. Man får ju såklart mer och mer tillbaka hela tiden. Men nu känns det som att vi faktiskt gör saker tillsammans ibland. Inte bara att jag gör och hon glatt får hänga på.
Idag smakade hon för första gången på sushin! Hon var så söt med sitt minspel när hon såg att jag la upp en rulle till henne också. Sen petade hon lite på den och fnittrade. Slickade lite på fingrarna och pekade på pinnarna.
Jag kan inte äta med pinnar. Jag får inte till det alls så mina fick hon ta och vilken lycka! Jag hade inte knäckt isär dom så dom var perfekta att ”klämma” fast små bitar i mellan. Hon tyckte att det var hysteriskt roligt att försöka pilla bort det som jag hade satt mellan pinnarna för att sen direkt stoppa det snabbt i munnen. Allt för att ingen annan skulle hinna ta det.
Hon verkade tycka att det var jättegott! Hon varvade lätena ”mmmöm” med att smacka med läpparna, och det brukar betyda att det är en succé!
Jag hoppas att vi kommer sushiluncha ihop i all evighet. Jag funderar på att arbeta in en tradition – ”Sushiluncha med mamma” dagen! Ja! Så får det bli. Börjar jag nu kommer hon ju inte klara sig utan det om 17 år när hon flyttar hemifrån och börjar att glömma bort mig. Blir perfekt! Gäller att ligga steget före, ha.
Vad har du för traditioner som bara inte får rubbas?
