Den här bilden är det ett himla bra tag sen den togs. Isabel ligger i magen och jag är gravid i vecka 7. Vi åkte runt på en liten ”Taaada! Vi väntar barn” turné, då alla våra familjemedlemmar bor söder ut.
Först ut var Jönköping. Mamma och Robban satte i halsen och trodde att Andreas skojade när vi släppte bomben under en pizzakväll. Sen begav vi oss vidare till Andreas föräldrar, men blivande farfar jobbade och vi hittade aldrig rätt läge så vi åkte vidare till Malmö där min pappa och Agneta fick höra nyheten. Lite på ett annat sätt än vad vi hade planerat. Under en diskussion om att jag inte alls ville äta rökt lax (för jag visste inte om man fick äta det) för att det låg en bebis i min mage. Några månader innan hade han fått reda på att han skulle bli farfar. Jag höll alltså på att bli faster under den tidpunkten. Vidare till just dom. Som höll på att baka en brorsdotter till oss. Min kära bror. Vi sa helt plötsligt i ett samtal om den lilla tjejen i Karins mage.. ”Ja, och sen får hon ju en kusin i januari med!” Tystnaden innan myntet föll ner va magisk! Sen satt vi och va gravida tillsammans helt plötsligt.
Tillbaka till Jönköping. Andreas familj, försök nummer två. Pappa Ulf jobbade nu med men syskon och mamma va samlade. Grillkväll som vanligt och Andreas skålar för blivande Farmor. Folk tittade konstigt och sen förstod man. Mysig somrig kväll där 2013. Nu i efterhand vet vi att Andreas syster satt och undrade hur Andreas kunde veta att hon var med barn precis när han sa det. Ja, för hon var också gravid. Utan att säga något så mös vi vidare och dom höll det hemligt några veckor till.
Jag minns fortfarande när jag står på jobbet och allt strular med mjölkbeställningen. SMS av Anna. Kusinen säger hej! Och en bild från ett ultraljud. Så himla mycket tårar det kom då. Jag sprang ut till kassorna och sa högt och tydligt ”Den ska få en till kusin!” Det kändes så mysigt.
Vi berättade så tidigt pga av två saker. Ett, jag började få mage som inte gick att dölja. Två, vi ville säga det öga mot öga och det råkar vara så att vi hade den här trippen inplanerad.
Alltså, pirret av att få berätta för någon att man väntar barn. Man vill skrika ut det, men samtidigt viska så att inget förstörs. Lyckan, rädslan och maktlösheten. Och sen inte minst, kärleken i det. Så himla magiskt!
Nej, vi är inte med barn. Men jag blir lycklig över att tänka tillbaka på när vi blev det. Till saken hör även att en dag senare slog illamåendet till på riktigt. Jag fick spy två gången på väg upp till Stockholm och sen var det kört. Det ända som hjälpte var att äta. Slutade jag äta så var det hemskt. Där av dessa 42 kg som jag gick upp. Fy det var hemskt, haha.
Just ja! Nu finns vi på Facebook med – In och gilla HÄR!
