Gardinerna är borta och huset mitt i mot kommer vi inte att sakna. Moppe pojkarna som åker ikapp på vägen utanför om nätterna gör inte häller något att vi blir av med (om man nu någonsin slipper moppe pojkar).
Det ekar här och plötsligt slog det mig att dom ovanför förmodligen inte har några möbler. Det är därför allt låter så högt ner, för att det ekar. Alla borde vara tvungna att skaffa mattor och gardiner när man flyttar in på nytt ställe. Isabel sover fortfarande. Hon har en tendens till att sova längre varje dag då vi faktiskt ska upp tidigt och vise versa om. Nu är det sista gången vi ligger i den här sängen en morgon och filosoferar över livet. Ja, sista gången vi vaknar upp här.
Tack för 2,5 år, Södergatan. Lite ledsen över att vi inte bor här på Södergatansdag – som verkar vara ett nytt påhitt. Tack för alla fina minnen.
Tänk att den här lägenheten är det ställe som Isabel spenderade sitt första år. Vi kommer verkligen inte att få lov att glömma den. Vi kommer nog prata om dig då och då, men nu är det dags att gå.
Hejdå Södergatan – Jag tror inte att vi kommer sakna dig.
