Då var det dags. Det som känns helt galet lustigt på något sätt. Inte själva jobba delen utan själva börja jobba igen efter två år delen.
I morgon byter vi alltså på sysslorna här hemma. Dags för mig att gå tillbaka till mitt arbete och dags för Andreas att kvalitetstida med Isabel. Jag vill inte sluta kvalitetstida med henne, aldrig någonsin. Men jag vill samtidigt jobba. Varför får man inte ha med sig sitt barn till jobbet? Jämt? Hela tiden? Hon kan sitta på min rygg. Hon som är så snäll. Det hade hon fixar galant!
Jag är samtidigt så nervös så att det finns en risk att jag inte ens kommer att kunna somna. Nervös för att det känns som att jag inte minns hur man jobbar, nervös över att jag inte känner att jag minns hur jag ska göra mitt jobb. Jättelustiga känslor. Jag som var världens arbetsnarkoman. Jag som mer än gärna jobbade hela tiden och lite till. Jag som har sålt kaffe och haft hand om min personal i jättemånga år nu. Kan man ha tappat allt sånt? Känns knäppt. Känns som att det borde ligga där bak och gro och att det borde få upp nosen och skaka av sig de torra gamla löven och vara redo att prestera på fem röda! Eller?
Snälla säg att det är så, jag orkar inte vara dålig på det jag gör helt plötsligt.
En annan sak som är helt super duper rolig är dock att i och med att vi shiftar så är inte längre ’nattpassen’ mina utan jag kan snabbt vända ryggen till och låta Andreas steppa upp som föräldrarledig hedanefter om Lill damen får för sig att natt härja, vilket hon får ibland, haha. Men det är väl det enda just nu som jag kan komma på att sätta på plus sidan över hela ’sluta vara mammaledig och gå tillbaka till verkligheten’ saken.
Hoppas jag kan fylla på den i morgon kväll. Men nu måste jag sova. För jag har noga räknat ut att jag måste gå till bussen klockan 05:38 senast och därför ställt klockan på 05:00. Hoppas jag inte blir sådär handlingsförlamad på morgonen och glömmer allt och inget.
Håll tummar och tår för att jag inte har gått och blivit sämst på att jobba hörre ni ni, i need it! Puss och godnatt.
