Sen i måndags har hon längtat. Hoppat med glädje och velat spring dit på direkten när vi frågat om hon saknar förskolan. Idag är hon frisk och lämnad. Men det gick inte alls som det var tänkt i min lilla mammahjärna.
För det första så tog promenaden dit tre gånger så lång tid som det tidigare gjort. Hon ville göra avstickare på alla små ställen som gav möjlighet och jag ångrade ganska snabbt att jag inte hade tagit henne i vagnen. Men hon var ju så taggad! Jag trodde att vi skulle hoppat av glädje ner tillsammans. Men nej, min plan i min lilla mammahjärna hade fått allt om bakfoten.
När vi närmade oss gården och skulle gå in genom grinden så vänder hon på klacken och säger ”nej nej”. Jag tar henne i handen och säger med min gladast mamma röst ”kom så går vi och säger hej till alla dom andra barnen!” och hon följde sakta men avvaktande med. Okej, första hindret avklarat. Skönt.
När vi går mot dörren till hennes avdelning börjar hon klänga på mitt ben. Hon ville att jag skulle bära henne men jag höll kvar i hennes hand och sa att det inte var någon ide att gör det nu, vi är ju redan framme.
Vi öppnar dörren och då ser hon några av de andra barnen i en lokal lite längre in. Hon skrattade lite och utbrast ”heeeej” och jag trodde att vi hade kommit i mål. JA! hon vill vara här ändå. JA! JA! JA! Men nej. Än en gång så hade jag helt fel. Hon tog av sig skorna. Jag gick och hängde upp hennes kläder och sa peppande ”Kom, titta här är Jason!” (en av hennes favorit förskole kompisar) men Isabel satt snällt kvar på ”ta av dig skorna bänken” och planerade nog inte att gå där i från i alla fall.
Jag gick och tog hennes hand och sa kom nu så går vi in. Hon stretade i mot lite men gav sen efter. När jag öppnar dörren in till avdelningen så utbrister Jason ”HEEEEJ” och Isabel hejar glatt tillbaka. SKÖNT tänkte jag, det funkar! Men såklart så hade jag fel, igen.
När jag säger ”Nu ska mamma gå, hejdå” och pussar henne så brister det. Isabel vill inte alls att jag ska gå. Isabel var inte alls övertygad om hur bra det skulle blir med en dag på förskolan. Isabel bröt ihop totalt. Hon bara skriker. Hon bara skriker ni vet sådär mycket så att det ser ut som om dom glömmer bort att andas. Gråter som om hela världen har gått under och slänger sig fram och hänger sig i min krycka. Förskoleläraren tar henne och säger ”Hejdå Isabels mamma” och försöker dra henne från kryckan på bästa möjliga sätt. Det ekar två saker i mitt huvud. Om och om igen samtidigt som jag säger ”Hejdå älskling”, drar loss kryckan och går.
Det ekar om och om igen..
1 – VARFÖR I HELA JÄVLA VÄRLDEN UTSÄTTER JAG HENNE FÖR DETTA?” och 2 – GRÅT INTE
Just nu känns det så himla dumt allting. Jag känner att jag vill ta hem henne. Ta hand om henne hemma. Boa in henne och låta henne bli så trygg så trygg. Aldrig låta henne vara ledsen utan lösa allt för henne. På direkten. För jag vill aldrig låta henne bli sådär förtvivlad igen. Men det blir så himla fel. Det är helt sinnessjukt att inte låta sina barn vara i miljöer som utmanar och utvecklar dom. Det värsta man kan gör är ju just det. Att låsa in dom i sitt lilla trygga bo och lösa alla deras bekymmer innan dom hunnit inse att dom ens finns. Det vet ju jag.
Men va ont det gör i mitt hjärta. Jag tänker inte ens skylla på graviditeten idag. Jag är nu officiellt den där mamman som gråter. Inte för att jag är hormonell som en virvelvind. Utan för att jag älskar mitt barn mest av allt i hela världen. Det är mitt mammahjärta som gråter. För jag, jag vet ju att det är nyttigt för henne.
Jävla skit. Jag som tyckte att min plan va så himla genomtänkt.
