Då var det officiellt. Han har åkt. Vi är själva till på onsdags eftermiddag.
Jag känner redan att det tar imot. Det här med att vara ensamstående förälder och ändå få allt att fungera imponerar något djävulskt på mig. Jag fattar liksom inte. Jag är ingenting utan min partner-in-crime. Tafatt på något sätt, haha.
Måndag, gräsänkling – Bring it!
