Ja nej, inte går den till oss iaf haha. Ser ni busungens överlyckliga leende?
Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer ha ett barn som lägger sig ner och skriker i mataffären. Aldrig, jag kommer uppfostra mina barn bättre än så, inge tvivel om det. Så har jag nog både tänkt och sagt hundra gånger om men den tanken sket sig ju totalt igår.
Vad är det med hela grejen att barn lägger sig ner och skriker i mat affärer?!? Isabel hade sin debut igår. Hungrig och en smutta uttråkad så händer det. Kabom, rakt platt på golvet och tjutet bara ekade mellan hyllorna. Varför? Jo förutom hungern och att hon tröttnat på att åka kundvagn (som man så fint alltid låter sina barn göra.. lr? haha) så fick hon inte lov för mig att sätta sig i någon annans vagn med bil under. Nej och då bröt ju livet samman.
Alltså, uppfostran av barn. En himla konstig och knäpp sak ändå. Om man gör som man borde, så skriker barnen och folk tror att man inte har pli på dom överhuvudtaget – men om man inte gör som man ’borde’ så kan dom inte betee sig och man som förälder har gjort fel.
Jag känner mig kluven. Jag känner mig en amning misslyckad men mest av allt så känner jag mig lite lätt handlings förlamad. Man vill så hemskt gärna inte gör fel. Man vill sä hemskt gärna uppfostra sitt barn till den perfekt uppfostrade individen.
Men jag vete fan. Kanske borde börja läsa böcker. För från och med igår så är det ju jag som har den skrikande ungen i butiken.
Den där föräldern som jag aaaaaaldrig skulle bli. Bra där.
