Nej, det gick inte bättre att lämna på förskolan idag. Hon grät ännu mer.
Nu tänker jag ventilera någon djävulskt. Om du känner att du inte pallar med lite självömkan och bitterhet just nu så kan du skrolla ner till det tidigare inlägget om bubbel, det är roligare.
ÄR DET SMÅ KÄNSLOLÖSA MONSTER NI VILL UPPFOSTRA?!
Okej. Jag blir så innerligt trött i själen av det här och kom inte och säg att det bara är jag. Det är inte alls lätt att lämna ett barn på förskolan som inte vill bli lämnat – DET ÄR FULLKOMLIGT HORRIBELT!
Det är INGENTING som säger att det är ’rätt’ att faktiskt bara gå. Det är egentligen helt sinnesjukt att man som förälder (ens barns trygga person i livet) bara vänder på klacken och går när detta barn bryter ihop. Någonting känns inte bra för barnet. Barnet visar känslor. Barnet uttrycker sig – ÄR DET INTE DET VI VILL!?! Att våra barn ska kunna visa känslor, uttrycka sig och göra sig förstådda?!? VAA? Är det inte det?!?
Jag vill inte lära Isabel att ”om man är ledsen så får man snällt gömma det, för det är lite jobbigt för folk i min omgivning om det MOT FÖRMODAN skulle råka nå dom på något sätt, mina känslor alltså. Nej Gud förbjude mig. Visa känslor får man inte göra!”
Det är superviktigt att visa känslor, prata om känslor, kunna beskriva sina känslor, kunna erkänna sina känslor och inte minst våga stå för sina känslor.
Jag är så innerligt förbannad över att det ska vara så svårt att ”få med allt” men ändå lyckas göra det som ”är rätt”. Jag vill att hon ska gå på förskolan! Jag vill att hon ska uttrycka sina känslor! Jag vill däremot inte att hon ska känna att hon behöver bryta ihop för att vi skilja åt. Nu är det ju faktiskt så att jag vet att hon var lugn 10 minuter senare. För jag ringde och frågade. Men det gör faktiskt inte saken bättre. För jag ignorerar hennes känslor när jag bara går.
Vem är jag att göra det? Hennes egen mamma. Hennes enda mamma. Fruktansvärt.
Ingronerar?
I know the feeling <3
/Satu
mybabydolls.se
Sånt där är skitjobbigt:(
Min dotter hade en liten period under sista året på förskolan (hon går i nollan nu) och hon va extra mammig och hade svårt att släppa taget på morgonen när jag lämna henne. Gick hur bra som helst när pappa lämna, men med mamma så var det tuffare.
Och det gjorde verkligen ont i hjärtat att se henne så ledsen och att jag då bara skulle gå därifrån. Det är ju som du skriver, dem lugnar sig några få minuter efteråt men det är tufft som mamma att lämna sitt barn i det tillståndet:-/
Det är hemskt att man känner att man inte har tid att sätta sig ner med barnet i knä och förklara att man har en tid att passa. Alla säger ”det går över”, men helt ärligt så gör det nog inte de!? Barnen lär sig att tränga bort känslorna kanske. Min femåring har börjat om med att inte vilja skiljas på dagis. Jag är mammaledig dessutom så där känns det hemskt att lämna då jag inte har någonstans jag måste vara..