Jag vill egentligen inte ens erkänna för mig själv och ännu mindre för er att jag känner på mig att resan hem kommer att gå skepp rätt åt helsike helt enkelt.
Att flyga med ett barn var ju ganska fungerande. Men att flyga med ett barn, ensam – ger en ju mardrömmar så fort man börjar puta med läpparna för att få fram ljud som sen ska bilda orden.
Jag vill inte åka hem: Jag tycker ändå att det inte borde vara så jävla svårt men jag kan inte se hur det ska funka. Jag blir fortfarande så jävla impad över dom mammorna som har hela det här bara ’äh kom nu’ mentaliteten och tar ungen på axeln och äventyrar på egen hand.
Men jag är ju en par människa. En ensamvarg som gillar sällskap och en sån som gärna går i flock när vi stöter på hinder.
Jo det är klart, helst av allt vill jag ju inte stöta på hinder alls, men kan inte liksom rå för att tro att det kommer att dyka upp både det ena och det andra.
Egentligen, så är jag nog bra trött. Jag tar på mig super mamma dräkten lagom tills taxin kommer.
Italien, vi lämnar dig ikväll.
Oj, vad modigt! Men hur det än är så kommer du att fixa det och hem kommer ni! 🙂 Förvånansvärt vad man kan om man måste!
Jag lyckades ta mig med tåg från Uddevalla till Stockholm själv (inkl. tågbyte) när Noah var 6 månader. Det tyckte jag var en utmaning, men det gick! Nu är jag nervös över flygningen till Spanien på lördag. Visserligen är vi två, men jag ställer in mig på några timmars kaos jag med. 😉