Jag grät såklart idag, precis som jag satt och förutspådde i går kväll. Men innan jag berättar mer om hur det gick så vill jag tacka er – För era kommentarer, små söta emojis på Instagram och hejar rop. Ni är bäst och jag har inte svarat er. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte har vetat hur jag ska svara. Men det värmer, varje gång och det gläder mig att ni är fler och fler som berättar att ni inte heller har det toppen just nu, i allt det här som har med graviditet att göra. Tack!
Det hela började med att hon satte sig ner och bad mig sätta mig mitt i mot. Hon började förklara upplägget på hela den där grejen med att jag faktiskt var där och jag börjar gråta. Ja, så snabbt gick det. Sen grät jag i 50 minuter hejdlöst. Använde alla hennes pappersnäsdukar och sa saker som jag aldrig trodde att jag skulle kunna säga till en helt främmande människa. Hon lyssnade, höll med eller sa i mot och verkade som stans mest cool lugna människa.
Jag grät över att jag tycker att det är jobbigt allting. Att ha ont, att vara gravid, att inte kunna bemöta och ta hand om Isabel som jag önskar, att jag inte tror att jag kommer orka hela vägen, för att jag är rädd för att inte orka, för att jag är rädd för att inte jag inte ska tycka att det var värt det, för att jag inte vill ta epidural, för att jag är rädd för att förblöda och dö, för att jag inte har halsbränna och lillasyster kanske är flint.. ja, jag grät över precis ALLT. Allt man kan komma på att gråta över helt enkelt. Hur kan man vilja jobba med sånt? Jobba med att dag ut och dag in ha folk som sitter och gråter hos en?
När vår tid va slut och hon inte ville att jag skulle gråta mer så lurade hon min hjärna till att sluta. Jag tyckte att det var så coolt även om jag genomskådade henne på direkten. Jag lät henne och det fungerade. Genom att fråga om jag har testat att andas djupt och samtidigt be mig kolla runt vad som fanns i rummet och på väggarna lyckades hon alltså få mig att sansa mig igen. Det hängde konstiga saker på väggarna och jag är helt övertygad om att det fanns en tanke med just det. Det är nog deras försäkran om att dom ska kunna få folk att sluta vara hysteriska, ta sig i kragen och gå hem. Lura hjärnan. Himla fiffigt. Hon förklarade sen exakt vad hon gjorde och jag slutade gråta, såklart.
Vi pratade om besöket som kommer att ske på Danderyd. Kallelsen till Aurora mottagningen. Den mottagningen som kan hjälpa till att planera förlossningen så att den ska passa just mig. I vårt fall förkorta den. Jag har galet många tankar om det där men jag är ganska säker på att om vi blir erbjudna så kommer jag att ta den hjälpen. Det skulle betyda att lillasyster kanske får komma redan i år. Men jag vågar inte tro eller hoppas på något innan jag vet att det faktiskt är på riktigt. Men jag önskar att jag får de svar och den hjälp som jag önskar fanns tillgängliga. För att jag orkar verkligen inte. Hon var bra. Dagen var jättejobbig. Men det var nog behövligt, som alltid.
Sen mös jag lite extra med Isabel när hon kom hem från förskolan. Min älskade tjej. Du som ska bli storasyster. Du kommer att bli världens bästa storasyster med, utan tvekan! (din nya vilostil är dock helt galen, haha).
