Det här är min andra graviditet. Jag har inte varit gravid några fler gånger. Inga missfall, inga aborter, inga ofrivilliga ’på smällen’ händelser. Utan två stycken graviditeter, det är allt. Den ena slutade med att vi fick vår underbara Isabel och den andra är jag mitt uppe i. Jag kan alltså inte yttra mig om hur denna kommer sluta. Det vågar jag inte.
Men det slog mig tidigare idag. Det är alltså inte okej att yttra sig om vad man tycker om sina egna graviditeter? – Så länge man inte tycker att det är totalt jävla underbart och att man svävar bland rosa puttinutt moln av lyckan av att man skapar liv? För då är det ju okej, eller hur.
När jag väntade Isabel så bloggade jag lite mer privat. Jag bloggade inte på en portal och jag hade inte flera tusen läsare i veckan. Jag hade mina nära och kära som läste, ja och ni andra som faktiskt inte gillar mig men som var inne och snokade. Det är lite mer annorlunda idags läget. Men redan då så hörde folk av sig och berättade att dom kände likadant. Att dom inte alls mår bra utav att vara gravida, utan som jag, tycker att det är totalt värdelöst. Idag får jag kommentarer om det dagligen. Det är alltså uppenbarligen inte bara jag som är bitter.
Jag tror ingen tvivlar på att man är gravid utav en enda anledning, drömmen om ett barn. Jag hade aldrig i hela mitt liv suttit och varit på smällen utan att ha hoppet om att faktiskt få ett barn ut av det. Så hela den här ’Men va inte gravid då!?’ argumentationen kan vi lägga ner.
Men varför i hela friden känns det som att man är helt ensam i hela världen om att tycka att det är hemskt?! Varför ska det vara så känsligt för er som inte har en hemsk graviditet att vi som faktiskt har det berättar det? Varför får inte vi tycka att det är fullständigt apjobbigt? Varför ska bara ni få yttra er om hur mysigt ni har det där på dom rosa molnen?!? Ni gör mig förbannad.
Alla kan inte få barn. Nej, det är ju tyvärr så. Att alla inte ens får chansen att vara gravida eller har den turen att få gå en hel graviditet och i slutet få belöningen som väntar, ett barn. Sitt eget barn.
Jag har aldrig i min karriär som gravid påstått att folk inte kan ha det värre. Det finns det alltid folk som har och jag skulle aldrig i min vildaste fantasi försöka mig på att påstå att det är mer synd om mig än någon som inte pågrund av någon anledning kan få barn. Aldrig!
Det handlar inte om det.
Det handlar inte om vem det är mest synd om eller vem som har rätt till att få barn. Det handlar om att man måste få tycka något om sin egen situation. Man ska få sväva på moln lika mycket som man ska få hata det. Man ska få vara lycklig lika mycket som man ska få känna sig as deppig och förstörd. Men det är fan inte rätt att man bara ska få yttra sig om man tillhör puttinutt gruppen. Inte en chans.
Jag tänker berätta för er, om och om igen hur hemskt jag tycker att det är tills det är lika okej som allt annat. För jag är jävligt trött på att inte få känna.
Jag trodde att vi kanske hade kommit längre än så.
”Att säga att jag inte får vara ledsen/arg bara för att det finns dem som har det värre, är som att säga att jag inte får vara glad för att någon har det bättre”
Bra skrivet, och helt sant! Och så viktigt, så att man inte känner sig ensam och konstig och ”fel”.
Fast jo, Det får du! Och det är jätteviktigt att allt det där rosa inte får stå helt oemotsagt, för det kanske är sant för vissa (fast jag misstänker att de ljuger…) men för oss andra är det inte lika roligt att vara gravida.
Vi måste våga prata om det som inte är lyckligt, rosa och fluffigt också. Lyfta fram, ventilera och komma fram till att det också är okej.
åh! Superbra inlägg verkligen och jag kan relatera fullständigt. Min S är idag 6mån och är det absolut bästa jag gjort i mitt liv MEN jag snudd på hatade att vara gravid. Illamående, foglossning, ischias, ont, svullen, trött och sjukt obekväm i kroppen. Och när jag ibland nämnde något av detta eller faktiskt berättade hur ja mådde så sa alltid folk ”men åh va glad att du är gravid!” Och ja jag var glad att jag var gravid, men jag gillade absolut inte att vara gravid. Olika.
Hoppas och önskar dock att nästa graviditet blir bättre!
Det är som du säger. Håller med. Sanningsenligt och fullständigt rätt det har du. Det är precis som om vi alltid ska vara så tacksamma för allt. Men var människa har sina bekymmer. Kram och håll ut. Fortare än du tror kan du sova på rygg igen.
Håller helt med! Folk brukade säga. ”-Ååh så mysigt! underbart med blablabla” och efteråt fick man höra -så när kommer nr 2? och dittan och dattan om hur mysigt det var att vara gravid. Då brukade jag svara att jag vill ha fler barn, det enda som skulle kunna stoppa mig ifrån det är just graviditeten. för den är långt i från super härlig. Folk verkade inte veta hur de skulle svara på en sån sak och bör fortsamtalsämne. Varför ska man inte kunna prata lika öppet om det? Hahaha! 🙂
Jag känner igen mig i det du skriver här.
Mina två graviditeter har varit det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Ja, faktiskt så. Jag hatade i stort sett varje minut och drömde många konstigt drömmar om att det skulle vara över…
Sen kommer dom, det finaste man kan tänka sig, och allt det hemska glöms bort. MEN, alla har rätt att känna som dom känner.
Ut med det!! Man behöver som sagt inte älska att vara gravid för att vara glad över vad som komma skall. Det är ju rent av ett helvete många gånger!!
🙂