Jag har tänkt på en sak. Att driva bloggen ha gett mig chansen att träffa så många andra mammor och gravida vid diverse tillfällen. Vilket jag är väldigt glad över. Att ha flera tusentals unika besökare varje vecka drar med sig mycket bra saker. Men alla har inte det.
Jag är ju väldigt öppen med att jag tycker att det suger att vara gravid. Jag har inte för fem öre den där rosa bubblan runt mig utan jag vill faktiskt bara att det ska var över. Helst igår redan. Oftast så känns det som att man är ensam i hela världen med dom känslorna ’Varför njuter du inte?’ ’Åh du som har sån tur att få bära på ett barn’ är ofta kommentar från folk som inte tycker att det är jobbigt. Eller vänta, oftast från folk som aldrig varit gravida.
För om man inte har varit gravid och känt sig utanför den där bubblan så tror man nog på allvar att det är super mysigt och puttenutt tills ungen faktiskt ska ut. För då gör det nog ont.
Jag vill sucka högt. Jag trodde också så innan jag blev gravid med Isabel. Hade inte den blekaste aning om den andra sidan av saken.
Men ju fler mammor jag träffar och ju fler gravida som öppet vågar kommentera här på bloggen eller som vågar sig fram så minskar ensamheten hela tiden. Det är inte alls bara jag och en hand full till som är galet sämst på att vara gravida. Det är många många fler där ute som har eller har haft det minst lika illa!
VARFÖR PRATAR VI INTE ÖPPET OM DET HÄR? Vad är det vi skäms över?
Tänk va mycket lättare det skulle vara för oss som mår brutalt jävla dåligt att faktiskt gå igenom dom här månaderna om man inte fick den där nedvärderande tonen på svaren man får när man säger att man tycker det är jobbigt. Tänk va mycket mer human världen hade blivit om vi faktiskt kunde få vara just lite mänskliga ibland.
Hur jävla svårt ska det vara? Jag vill lösa det här. Kan vi inte bara sluta. Sluta tro att det BARA är vackert och mysigt att vara gravid och bara acceptera att det kan vara precis tvärt om. Så kanske vi som inte är super bra på det slipper känns oss så sämst. Tack.
Vad skönt att höra att man inte är ensam! Jag är i vecka 25 nu och har varit sjukskriven pga svår foglossning sedan vecka 14 men det började redan i vecka 9, kom knappt hem från jobbet på cykeln trots att det bara är två min från jobbet. Nu kan jag ta mig runt i hemmet men längre än 100 M så är det rullstol som gäller. Har senaste månaden fått plötslig och svår ångest av att det känns som att jag inte får ordentligt med luft. Jag räknar dagarna tills graviditeten är över i januari. Man måste ju bara försöka stå ut på något sätt. Detta är min första graviditet och jag vet inte om jag någonsin kommer våga ge mig in i detta igen! Kram
Att vara gravid är verkligen allt annat än underbart. Väntar mitt andra barn nu (är i v 12) och jag tvekade mycket innan jag blev gravid då jag var sjukskriven hela min förra graviditet pga hyperemesis. Självklart har jag det denna gången också o är sjukskriven sedan vecka 6. Varje dag undrar jag hur jag ska orka hela vägen. Är ju så långt kvar. Men så tänkte jag sist också. Vad gör man inte för den fantastiska gåva man får på slutet? Men man måste få klaga när man mår dåligt annars blir det bara värre.
Jag håller helt med dig!
Jag väntar mitt första barn, är i vecka 26 nu. Jag har varit sjukskriven sedan vecka 16 då mitt illamående som startade vecka 4 har fortsatt och bara eskalerat. Det har gått så långt att jag svimmat flertal gånger och har trots en ordentlig bebis mage tappat i vikt. I vecka 8 beskrev jag en obehaglig känsla i höfterna för min barnmorska, hon kollade medlidande på mig och sa ”tyvärr är du nog en av dem som får tidigt foglossning”, sagt och gjort, det känns som mina höfter inte har något fäste och slits åt varsitt håll. Ingen berättar att det kan vara så här, ingen förstår när man säger att man är helt slut, ingen vill höra, ingen vill se.. De vill bara veta fall bebisen har börjat sparka (ah just det, det är inte jätte mysigt att ha några fötter sparka på ens kissblåsa eller upptryckta under revbenen) eller fall det är en pojke eller flicka.. Ingen vill höra att man är uppe och kräks tre gånger varje natt, att alla toalett stunder har skapat ett 3 cm långt rivsår i halsen, eller att man gråter sig till sömns av ren utmattning. Jag tycker inte om att vara gravid och jag säger det gärna, jag önskar någon hade förvarnat mig att det kunde vara så här, jag hade ändå gjort det men jag hade iallafall varit beredd. Jag önskar januari var här nu!
Det är absolut inte bara underbart att vara gravid, väldigt sällan faktiskt. Man blir fet och får ont. Men jag tror och hoppas att jag kommer tycka att det är värt det sen när bebis kommer.
Hur känns det i fogarna idag? Här gör det skitont! Men det var kul att komma ut lite 🙂
Håller helt med dig!
När jag skrev min senaste kommentar tänkte jag först ta bort den direkt, mest för att jag inte brukar kommentera bloggar även om jag läser massor. Men du är den enda som är lika öppen som jag (i min värld i alla fall) med att tycka att det är jobbigt att vara gravid. Och eftersom det här är hela ens värld just nu så är det rätt skönt med någon som man känner igen sig i.
Jag var ute och fikade med några tjejkompisar i helgen och utbrast (efter många frågor om hur det går) att ”DET FINNS INGENTING BRA MED ATT VARA GRAVID” varpå blickarna jag fick tillbaka fick mig att lägga till det självklara ”ja alltså bebisen är ju bra men ni fattar vad jag menar, eller?”
Gaah! Blir tokig ibland!