Isabelochjag.se – Vi väntar på lillasyster!

Det lustigaste som har hänt med mig sen jag blev mamma är att livet ändrat fokus nått galet. Det är inte konstigt, nej. Det krävs lite av en som förälder att prioritera annorlunda, annars har man inget med att skaffa egna barn att göra. Då kan man låna ett barn nån timme då och då i stället. När det passar.

Det fanns liksom inget som tidigare tog så mycket tid, mer än det man själv valde skulle få ta tid. Jag har förstått att man inte förstår vilka timmar på dygnet som är som heligast under de vakna timmarna. Man verkar inte kunna koppla ihop ett plus ett som människa utan barn och jag tror inte jag gjorde det heller innan jag blev befruktad. Dom timmarna som man inte har tid, dom timmarna som det bara är otroligt störigt om någon utifrån ska komma och predika eller tjittchatta lite. Timmarna mellan hämtning på dagis och nattning.

Ja, jag fattar. Ni andra, ni utan barn. Ni som jobbar med att nå folk. Ni som ska få tag på folk som vanligtvis jobbar dagtid. Jag fattar att ni ser er möjlighet där. Efter jobbet, men innan kvällen. MEN NEJ. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT STÖRIGT!

Det är så galet störigt att alla utan barn vill nå en just då. Jag är ledsen. Det är full fokus på mitt barn då. Det ska mysas, det ska organiseras, det ska transporteras, det ska hållas vaket, det ska ätas, det ska badas, det ska lugnas ner, det ska bråkas, det ska hinnas med, det ska nattas – JAG HAR INTE TID. Nej, inte ens tid att bara säga hej. För att det är inte värt det. Nej jag har inte tid att höra om ert nya erbjudande. För mitt barn är hungrig.

Nu låter det som att hela världen går under om jag blir störd. Men nej, så är det inte. Det känns bara så ogenomtänkt. Vi kan väl höras efter åtta istället?

I går kväll höll jag på att tappa förståndet. Jag stod och lagade mat, för ja, det måste göras varje dag och Isabel hade redan passerat sitt ”okej, jag är trött och hungrig och ingenting är kul” stadie så jag hade mutat henne med champinjoner på burk som hon satt och åt/lekte med vid köksbordet.

Det ringer på dörren. Jag tittar ut och sen en lysande väst utanför dörren. Hon ser mig. Hon ser mitt kaos. Hon ser att mitt liv inte riktigt är på sin största happy place just nu. Hon vinkar glatt. Jag vill skjuta henne men går och öppnar dörren istället. Ja? ”Hej! Har du en bra kväll?” ”Jag skulle vilja prata lite med dig om….”

För det första.. SER DET UT SOM ATT JAG HAR EN BRA KVÄLL?!

För det andra.. SER DET UT SOM ATT JAG HAR TID ATT LYSSNA JUST NU, NÄR MITT BARN SITTER OCH GRÅTER VID KÖKSBORDET OCH MIN MAT BRÄNNS VID PÅ SPISEN OCH DET SER UT SOM HEJ KOM OCH HJÄLP MIG I HELA KÖKET?! (och ja, man ser rak in i köket utifrån och från dörren)

Jag berättar för henne, med en ganska vänlig ton ändå att det inte riktigt passar sig just nu. För att barn ska matas och sen nattas och allt sånt. Hon kontrar med följande ”Ja okej, men vi är bara i området idag..”

URSÄKTA?! Jag kunde inte bry mig mindre.

Förstår ni nu mitt problem? Jag vill hänga på ”stör ej” skylten under dessa timmar och bara be alla människor att lämna oss ifred. Jag vill ha lite förståelse från omvärlden. Lite mer än ”tänk till nästoppen”. Lite respekt.

Dagens i-lands problem? Mycket möjligt.