Gårdagens nattning var likadan. Även med hjälp av Andreas naturbegåvning – så jag tror att det är något annat som ligger bakom. Jag skulle kunna räkna upp massor med saker som skulle kunna ligga fel till. Men jag orkar inte.
En sak som är värt att hurra för är att hon sov i sitt eget rum hela natten! Folkets jubel och heja dig stora tjejen på det. Sen vaknade hon vid halv fem, jag gick in och hämtade henne och hon stod upp och var inte alls upprörd. Vi la oss i vår säng men hon kom aldrig till ro. Sen började det – det konstanta gnället och gråten. Det gör så ont i mig när hon är sådär otröstbar och bara allmänt missnöjd. Det är ju vår uppgift att göra henne nöjd. Det känns inte som att det borde vara sååhär himla svårt.
Nu har hon somnat i min famn framför morgon showen. Första gången sen resan hem nästan som hon somnat utan att vara ledsen. Alltså, utan att ha varit förtvivlad.
Vårt älskade hjärta.
