Det svåraste just nu, förutom att stå ut med smärtan som vägrar ge med sig är att finnas där för Isabel på alla sätt som jag som mamma borde finnas där. Jag kan inte hålla igång i hennes tempo. Jag kan inte bära eller lyfta eller hämta henne hur som helst.
Jag är ju i hennes ögon världens tråkigaste person, förmodligen. Sen är det även så att hon blir frustrerad på mig när hon inte förstå varför jag inte leker med henne eller varför jag bara sitter där som en tjock latmask. Det är hemskt.
Hon har så mycket energi och liv i sig. Idag bestämde jag mig för att försöka hitta på något med henne, bara vi. Och utanför hemmet. För det händer inte längre nästan då jag knappt kan få det att fungera då det är kört om hon bara får för sig att springa iväg. Vilket skrämmer skiten ut mig.
Jag packade nere lite frukt och annat sånt som jag vet brukar gå hem och istället för att åka hem när jag hämtat henne från dagis så åkte vi till Steninge Slott. Inte mycket till världen kan ni tycka men himla genomtänkt.
Det är nästan inget folk där och massor av gräsmatta. Inga bilar så det är alltså inte hela världen om en dryga 1,5 åring springer iväg.
Vi hade jätte mysigt. Jag satte mig på gräsmatta och hon plockade sten på grusgången. Hon älskar att plocka sten, haha. Solen värmde men vinden var svinkall. Hon var på jättebra humör och vi hade en riktigt lyckad eftermiddag. Fiket hade öppet och vi satte oss och fikade en stund innan vi åkte hem.
Det kändes som att hon uppskattade att vi var där, bara hon och jag.
Att det ska vara så svårt att vara gravid. Jag ska gottgöra för allt till henne så fort det här är över. Min älskade Isabel.
