Isabelochjag.se – Vi väntar på lillasyster!

Jag vill inte ens gå och lägga mig ikväll. För jag vill inte att det ska bli i morgon. Jag vill hoppa över morgondagen. Jag orkar inte. Jag vill fly från hela dagen. Torsdag känns som en mycket bättre dag.

I morgon ska jag träffa nån psykolog som min MVC tant har grävt fram till mig. Jag ska prata med någon. Någon främmande människa om hur jag känner över hela det här med att vara gravid. Följderna av att bryta ihop inne hos MVC och gråta utan tecken på att sluta alltså. Jag skulle vilja påstå att det räcker med att jag pratar med er. Er pratar jag ju med dagligen. Ni får inte mig att börja gråta.

Jag är väldigt bra på att prata. Pratar mycket gärna och ganska ofta för mycket. Men inte om sånt som får mig att börja gråta. Jag hatar att finna mig själv i det där tillståndet där man faktiskt är helt okontrollerat ledsen. Jag är ledsen och ja jag skulle nog behöva gråta i flera dar om man nu ska vara den som är den. För det här är för mycket för mig. För att jag är för trött. Men jag tycker att situationen är mer hållbara när jag har dom där känslorna lagom instängda där inne. Så mycket instängda så att det inte påverkar mina tårkanaler. För jag orkar inte gråta utan stopp men är helt säkert på att det är just det som kommer att ske i morgon. Hon kommer hälsa mig välkommen och jag kommer bryta ihop. Det är något med ’sånna människor’, dom har den effekten på en.

Det är samma sak med min MVC tant. Jag kan inte titta henne i ögonen – för då börjar jag gråta.

Idag när jag var hos läkaren som sitter på samma ställe som dom och kollade upp livmodertappen (som lyckligtvis visade sig opåverkad av mina sammandragningar) så kikar hon ut huvudet i korridoren när jag är på väg ut – ”Hur är det?” ”Nej, inge bra” svara jag och kollar ner i marken. Sen pratade vi lite om vad läkaren sa, om det i morgon och sen frågade hon om jag hade hört något från Danderyd än. Jag kände att ordet Danderyd också hade den där effekten på mig. Den där ’gråt nu kära du, GRÅT DÅ’, men jag lyckades svara nej och gå där i från. Hon måste ju tycka att jag är hel skum slog det mig nu, haha. Otrevlig och otröstbar – stackarns kvinna. Men jag tycker om henne. Jag tycker bara inte om att gråta.

När jag kom hem hade jag fått brev från Danderyd. Så typiskt. Jag har bara skummat igenom det för jag vågar knappt läsa vad dom har att skriva. Men jag såg att jag hade fått en tid i slutet av oktober. En tid som jag måste ändra då det är helt omöjligt för mig att få livet att gå ihop den dan om jag ska vara hos dom klockan 8:00. En tid för prata om hur dom kan hjälpa mig.

Kan dom ens hjälpa mig? Det finns så mycket jag skulle behöva ha hjälp med. Det känns som att jag bara helst av allt vill hoppa över i morgon. Kan vi inte bara hoppa direkt till torsdag? Snälla, jag orkar inte bryta ihop igen.